Islandshästen brukar
kallas "Gudarnas
Häst".
Varför då kan man
undra. Ja här kommer
ett försök till att
förklara det
uttrycket.
Man tror att
Islandshästen har
haft stor betydelse
i den Nordiska
mytologin.
Islandshästen var
för vikingarna en
symbol för
fruktsamhet och
skönhet. De trodde
också att
Islandshästens
stamfader var den
välkända Sleipnir.
Det sägs att
Islandshästen kom
till Island i mitten
av 800 talet. Det
var ungefär
samtidigt som Harald
Hårfagre kom till
makten i Norge.
Dessvärre var det så
att de
storbönder som fanns
då inte kände sig
säkra i Norge,
speciellt inte då
skatten var väldigt
hög där. Därför sägs
det att de sökte sig
över havet till
England, Irland och
Island. Men eftersom
deras båtar, som de
använde för
transport inte var
särskilt stora, så
kunde de bara ta med
sig det allra mest
dyrbara och
värdefullaste
hästarna så då kom
bara de på den tiden
allra bästa stona
och hingstarna med
över havet. Det sägs
att man innan resan
för att kunna välja
ut de bästa
hästarna, hade flera
kraftprov som de
skulle genomföra.
Det förekom att man
lät två hingstar
slåss på liv och död
om att få betäcka
ett brunstigt sto
som letts ut till
mitten av en liten
arena.
På 1100 talet
drog nödår då alla
hade det sämre
ställt och olika
vulkanutbrott över
ön och då utplånades
en stor del av
hästbeståndet. Men
under de kommande
åren så växte rasen
sig starkare på
Island ända tills på
1700 talet. Då
utplånades mer än
halva hästbeståndet
p g a vulkanutbrott.
Islandshästens
betydelse som
transportmedel var
mycket viktig långt
in på 1900 talet,
och faktiskt till
viss del även nu.
Vägar förekom inte
på Island förrän
mycket sent i deras
historia.
När hästarna
kom till Island blev
de sedda som en
status symbol.
Hästbönderna tävlade
om att avla fram den
vackraste färgen
eller de starkaste
hästarna. Olika
gårdar valde att
avla på särskilda
färger som
kännetecknar just
den speciella
gården. Det är så
även idag på många
gårdar, helst då i
kombination med bra
gångarter.
En regel som
gäller än idag är
att en Islandshäst
som lämnat Island -
aldrig får komma
tillbaka. Det här
förhållningssättet
bidrog till att
bibehålla rasen ren
från all påverkan
och inblandning av
andra raser.
Islandshästen
är en liten men
mycket stark häst.
Mankhöjden
ligger mellan 125 -
145 cm. Den sägs
utan problem kunna
bära en vuxen man
långa sträckor, och
används till det
mesta.
Islandshästen
har - till skillnad
från andra raser - 5
gångarter : Skritt,
Trav, Galopp, Tölt
och Passgång. Alla
Islandshästar är
inte 5-gångare, men
de har minst 4 rena
och bevarade
gångarter. Den mest
bekväma gångarten är
tölt. I tölt sitter
man nästan helt
stilla i sadeln och
därför känns den så
bekväm.
Tölt är en
fyrtaktig gångart
där man ska kunna
höra 4 tydliga tramp
i snabb takt. Tölt
finns liksom alla
andra gångarter i
olika tempon,
långsam tölt,
arbetstölt och snabb
tölt. Passgång
är en annan gångart
som Islandshästen
har. Pass kan ridas
i antingen snabb
pass eller flygande
pass. Passgången kan
dock vara en aning
skumpig innan man
vänjer sig vid
rörelsen. Passgång
är tvåtaktig, där
samma sidas benpar
flyttas fram
samtidigt. Sedan
finns även de
vanliga gångarterna
Skritt (som
är fyrtaktig)
Trav (som är
tvåtaktig) där det
diagonala benparet
flyttas fram
samtidigt samt
Galopp (som är
tretaktig).
Islandshästen
finns i alla
färgvariationer. En
Islandshäst får växa
upp och fostras i
flock tills den
fyllt ca 4 - 5 år.
Först då tas den in
från flocken för att
börja tränas och
hanteras. Tidigast
vid 8 års ålder
anses den
färdigutbildad.
En
Islandshäst har ett
lugnt, men lite
egensinnigt
temperament. Den kan
ha mycket egen vilja
men är trots det
inte svår att ha att
göra med eftersom
den redan kan alla
flockens regler. Den
är för det mesta
lättlärd
(på
gott och ont)
och ger ett busigt
uttryck i och med
sin oftast långa och
tjocka man och
svans. När det
gäller manen så bör
en islandshäst helst
ha manen jämnt
fördelad på båda
sidor om mankammen.
Vissa
Islandshästar har
problem med
svidknott. Dessa
Islandshästar får en
allergisk reaktion
på svidknotten och
utvecklar hudeksem,
som medför att de
börjar klia sig i
man och svans så
pass mycket att de i
värsta fall kan klia
av sig såväl nästan
all man som svans.
De Islandshästar som
är utsatta för denna
åkomma brukar gå med
eksemtäcke vår,
sommar och tidig
höst för att minska
den allergiska
reaktionen på dessa
knott. De smörjs
också dagligen, och
ibland flera gånger
om dagen, med
särskilda salvor som
gör att klådan
stillas och de
därmed inte behöver
klia sig så mycket.
Om man ska
importera en
islandshäst från
Island så sägs det
att man inte bör ha
den ute de första
åren så mycket de
tider då knotten är
som värst, och att
man på mesta möjliga
sätt ska skydda dem
från dessa
svidknott.
Lämpligaste tiden
att importera en
islandshäst för att
minska risken att
den ska utveckla
detta eksem, är att
importera den
vintertid. Då kan
den hinna bilda
antikroppar mot
dessa svidknott, och
därmed minska risken
att eksemet ska
utvecklas. Men det
är ingen garanti för
att den inte
utvecklar eksem.
En hel del
forskning pågår i
ämnet, och i
framtiden kanske vi
vet exakt hur vi ska
skydda och förhindra
att våra
islandshästar
utvecklar eksem. |